"I wish I could say all the things that I should say, say 'em loud, say 'em clear for the whole round world to hear"..

Det hände en sak i våras som jag börjat fundera på nu igen och jag verkar inte kunna släppa det. En person sa något till mig som jag inte förväntade mig att få höra just då, och chocken och förvirringen gjorde att jag först inte visste vad jag skulle säga och övergick snabbt till osäkerhet om personen verkligen sa det. Det hela slutade i alla fall med att jag inte sa något alls till istället. Nu har jag åter igen börjat fundera om personen i fråga verkligen sa det jag trodde den sa och om så var fallet, varför det då gick som det gick.. I dont why, i just cant let it go. Frågar man inget får man ingenting veta men vet inte om jag vågar fråga.. Vet inte om det är för att jag är rädd för svaret.. men är nog mest för jag vet vad personen kommer säga: Vad spelar det för roll nu? Och sure, det kanske inte spelar någon roll nu men det skulle rensa mina tankar en hel del.. Eller eventuellt leda till ännu fler tankar...åh, det är så jobbigt och inte veta!

"Do I see just one small chance, to be myself, to try to make it last"..

Iiiiiihh, nya sms är så mkt bättre än gamla! Suttit med ett stort leende på läpparna sen nio imorse. Vet inte riktigt vad detta är men det gör mig glad. =)

"We won't be sad, we'll be glad for all the life we've had. And we'll remember when"..

Jag brukar spara sms som gör mig glad. Sådana där gulliga sms som gör att man blir alldeles varm i hela kroppen. Och sen när jag känner mig lite nere kan jag bläddra igenom dem och bli lite gladare. Fick för mig att läsa igenom dem alla idag. Vilken nostalgichock! Jobbigt med det hela är att när man börjar minnas börjar känslorna att dyka upp och man börjar undra vad det var som hände egentligen. Jag borde skaffa mig en sån där "sms-bok" där man kan skriva ner alla de där sms:en och sen radera dem från telefonen. En kompis till mig fick en sån i present förut. Men vet inte vart man kan köpa en sån. Visserligen kan man bara ta ett vanligt anteckningsblock men det är ju inte kul...Hur som helst har jag hamnat i ett nostalgiskt läge nu. Det är bra på så sätt att sms:en gjorde mig glad, vilket var meningen med det hela. Men dåligt för saker som står i dem inte riktigt stämmer överens med min världsbild... hum. Men jag tar tillvara det som är bra i det hela. =)

..."like a decent man would do"...

Igår hamnade jag i en situation där jag nog tror mest män brukar hamna. Och jag kan stolt säga att jag handlade som en riktig genteman. Detta ska jag fira med chokladpudding idag. =)

"When I was young, it seemed that life was so wonderful"

Jag undrar vart det gick fel för mig egentligen. Ni vet, när man var riktigt liten var livet en dans på rosor, om man inte var sjuk förstås. Men annars, det var lek och kompisar och mellanmål och pulkaåkning och barbiedockor och söta små klänningar och på vintern var det alltid massa snö och på sommaren sken solen hela tiden... Varför är det inte så nu? När ändrades det?

Jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det är svårt att sluta när en liten del av mig fortfarande vill. Frågan är varför jag vill det för? Och svaret på det vet jag nog allt för väl och det är en av de stora svagheterna jag har. Det jag inte har lyckats lista ut än när det blev så. Helt plötsligt insåg jag att det var så det var, men när det skedde har jag ingen aning. Det är något jag behöver arbeta med, men jag vet inte hur. Har funderat på att prata med kurator eller någon, men jag är så dålig på att ta tag i saker och ting. Och därför står jag här idag, mer förvirrad än någonsin. Men samtidigt, konstigt nog, så känns saker och ting bra. Och där ligger väl ännu en svaghet, om jag tar tag i detta, då kanske jag inte får uppleva "lyckan" det ger mig?

Blomkransar till midsommar, springa utomhus i nattlinne, plocka smultron och trä på grässtrån, ligga på gräsmattan och titta upp på molnen, springa i vattenspridaren, fånga krabbor, leka röda vita rosen, göra snöänglar och ljuslyktor, ha snöbollskrig.. allt detta utan massa funderingar. Är det förbannelsen som ligger över oss vuxna - vi tänker för mkt?

"When I was young, it seemed that life was so wonderful,
a miracle, oh it was beautiful, magical.
And all the birds in the trees, well they’d be singing so
happily, joyfully, playfully watching me.
But then they send me away to teach me how to be sensible,
logical, responsible, practical.
And they showed me a world where I could be so dependable,
clinical, intellectual, cynical.
There are times when all the world’s asleep,
the questions run too deep for such a simple man.
Won’t you please, please tell me what we’ve learned
I know it sounds absurd but please tell me who I am.
Now watch what you say or they’ll be calling you a radical,
liberal, fanatical, criminal.
Won’t you sign up your name, we’d like to feel you’re
acceptable, respectable, presentable, a vegetable!
At night, when all the world’s asleep,
the questions run so deep for such a simple man.
Won’t you please, please tell me what we’ve learned
I know it sounds absurd but please tell me who I am."

(Supertramp - the logical song)

thinking

Kroppen säger en sak och hjärnan en annan..... vem av dem ska man lyssna på?

"If I could, I'd slow the whole world down. I'd bring it to it's knees, I'd stop it spinning round. But as it is, I'm climbing up an endless wall"

Dygnet är alldeles för kort. Hur ska man hinna med allt på endast 24 timmar? Man ska ha ca 8 timmars sömn men jag behöver mer åt 10 timmar per natt för och bli pigg. Då har jag bara 14 timmar kvar! Eftersom jag studerar ska då 8 timmar av dem ägnas åt studier. Helt plötsligt finns det då bara 6 timmar kvar! Mat ska lagas och ätas, vänner ska träffas, eventuella extra jobb ska hinnas med, träning... om det ändå fanns mer tid..

då skulle jag samla tiden i en burk och ta fram vid behov.

"I can't go back the way I came, don't know what lies ahead, I keep making the same mistakes again (and again). Where will this road end?"

Jag står vid ett vägskäl i livet. Alla val leder åt olika håll och jag vet inte vilken stig jag ska vandra på, om det ens är de stigarna som är menade för mig att vandra på.

Den ena stigen är den trygga leden, den jag verkligen vill vika av på och följa till slutet. Men jag tog en liten promenad på den förut och snubblade i början och gjorde mig illa, och vet därför inte om jag vågar ta den igen. Det är stigen som ser mest inbjudande ut, men det kanske är en illusion? Dessutom, även om en del av kroppen känner att jag borde ta mig över där jag snubblade förut, så säger en annan del nej. Vilken del ska jag lyssna på? Träden längst stigen ser så fruktansvärt fina och vackra ut ibland så det är svårt att veta..
Den andra stigen gick jag längs ett bra tag förut. Det var en mysig stig med fågelkvitter och solsken. Men det verkade som om solen var på väg att gå i moln så av rädsla för att det skulle bli regn och jag skulle bli genomblöt trampade jag sönder stigen där jag stod och sprang tillbaka. Det ångrar jag än idag. Nu finns det kanske en chans att laga stigen och göra den bättre men tänk om solen skrämmer bort mig igen?
Den tredje stigen är en helt ny led. Jag vet ingenting om den förutom att den verkar väldigt trevlig att promenera på, men räcker det med trevligt?

Borde jag kanske vika av helt från vägskälet och promenera ut i det okända?

"'Cause I got too much life running through my veins going to waste"..

Jag kan inte låta bli att förundras över hur många känslor det får plats i en människokropp. Man tycker att det borde ta stopp någon gång, men de olika känslorna fortsätter flöda över. Svävar uppe i det blå i ena sekunden och är nere och flämtar efter luft i nästa. En del av mig önskar att jag kunde hålla mig på en jämn nivå, så det finns ett konstant mellanläge som alltid ligger kvar där. Men samtidigt är jag tacksam över möjligheten att kunna känna så pass mycket. Det borde väl innebära att när jag väl blir sådär fantastiskt fenomenalt superb överlycklig så blir jag mer glad över det än de som ofta befinner sig på mellanplanet? Eller?

I hope so.

suprise!

Det är de små sakerna som triggar det hela. Saker jag inte trodde jag skulle reagera på, eller ens bry mig om. Men det gör jag - tydligen. Och det kom verkligen som en överraskning...