Mañana - IBRA!

Idag insåg vi än en gång hur bortkomna vi är i Barcelona! Tog en fika med en tjej som bodde i vår lägenhet de första dagarna och hon kom igång och började prata om alla ställen hon varit på. Vi satt som tre frågetecken och tänkte allihopa: Huh? Finns det ställen utanför Raval och Plaza Real? Med anledning av detta hakade vi med henne till en pub längre bort - och det ångrar vi minsann inte! Kan ha varit världens största pub! Fyra barer, nästan så jag gick vilse - och jag skojar inte! Så imorgon blir det till att låtsas vara sjukt intresserad av fotboll. Hey! Vad säger jag!? Här låtsas inget - spelar Ibra så bryr vi oss minsann! Heja Ibra - gör mål (för kung och fosterland, som min mamma så fint brukar säga)!!

MIERDA!

Nu har jag läst mitt tal jag ska hålla idag typ tio gånger och jag kan det fortfarande inte! Kan början, that's it. Sen kollar jag ner i pappret konstant. No quiero ir a la escuela ahora... aaah, nervös! No me gusta..

Något av ett dilemma

Jag vill se världen.

Jag har inga pengar.

Hur får jag det att gå ihop? Några förslag?

En vanlig lördag i Spanien

Idag har jag legat på stranden i bikitopp, läst glamour på spanska, doppat fötterna i havet och gått i flipflop.

Vad har ni gjort? ^^

Conocerte

Jag tänkte hitta mig en spansk kärlek ikväll på konserten. Han ska smeka min kind och viska ljuva ord i mina öron, såsom dessa:

Quiero saber todo de ti,
estudiarte intensamente, cuéntame qué hacías,
me apetece oír cada minúsculo detalle,
quiero escucharte y desnudarte
desde el comienzo cuando no podía verte.

Om han dessutom tillhör bandet gör det mig absolut ingenting.

<3

Besök 1

Javier. Det var öl, Montjuic, fotografering och chill som stod på schemat. Tycker vi avklarade det rätt så bra.

Barcelona, Montjuic, Javier

Glädjehopp med hela staden bakom mig

Om du får för dig att invardera Barcelona från sjösidan tror jag nog du får ge upp rätt så snabbt..

Gatukonst

Javier redo med supermegakameran

En shopaholics bekännelse

Mina föräldrar gav mig en bok i julklapp, en bok de trodde skulle göra mig gott. Den skulle undervisa mig och lära mig att bli smartare. Ta hand om min ekonomi. De gav mig en shopaholics bekännelse.

Jag trodde nog faktiskt att det skulle kunna funka, allt eftersom huvudkaraktärens skulder byggs på fick jag en illamående känsla inom mig. Sådär vill jag ju inte ha det. Men sen kom beskrivningarna... lyckan hon kände varje gång hon handlade någonting nytt, känslan att dra bankkortet, glädjen över att plocka upp nya kläder ur kassar... och helt plötsligt ville jag bara handla mer efter att ha läst boken. Tjejen i boken fick ju till och med en snygg trevlig karl med på köpet också, om jag inte minns fel!

Jag kom att tänka på det idag för jag, Milla och Daniela tog oss till Primemark och shoppade loss. Ja, jag vet, jag har världens största dubbelmoral. Att i ena inlägget predika om hur saker och ting inte gör en lycklig och jag bara vill fly från konsumtionsamhället, för att i nästa bedyra min kärlek för shopping. Om det får er att tycka lite mindre illa om mig kan jag säga att känslan av att dra mitt kort och veta att där rök 600 kronor jag aldrig mer kommer se igen inte gjorde mig gott. Men att därefter komma hem och plocka upp smycken efter smycken, kläder, skor, väska.. det har gjort mig lycklig denna afton.

Fick dessutom en uppenbarelse!
Helt makalöst. Jag klippte mig igår och har relativt nyfärgat hår. Så det är mörkt och luggen är rätt så kort. Idag köpte jag en kofta i en mörk cerisrosa färg, precis den som min mamma älskar. Och när jag står i badrummet framför spegeln och helt plötsligt tittar upp, rakt på mig, så slår det mig: Åh herre gu, jag är ju lik min mamma! Det enda jag fått höra under min uppväxt är att jag och pappa är lika så detta kom som en chock. När utvecklades detta? Har jag vuxit in i denna liknelse med åren - eller var det helt enkelt bara en illusion med mörkt kort hår och cerisfärgat kofta?

Har haft två besök på sistone också, ska lägga upp lite bilder från det i dagarna. Nu ska jag sova och försöka att inte tänka på mina försvunna pengar utan glädjen över nya smycken och konserten vi ska på imorgon. Second - here we come. Tjejerna i raval - V.I.P!

Cuando lo tienes, no lo quieres. Pero cuando no tienes, lo quieres.

Jag har helt plötsligt fått en sjuk hemlängtan. Jag saknar min lägenet, jag saknar mina kuddar, jag vill möblera om, jag vill pyssla och dona med mina prylar. Jag vill sitta på en filt i ett soligt vasaparken och äta glass, umgås med vänner jag inte sett sen jag flyttade hit, strosa på vasagatan, gå längs Mälaren. Fika med Josse och Linnéa, åka longboard med Dennis, kasta frisbee med Markus, åka mc med Shiaou... Gå på Gina Tricot och Spicy Hot, försöka springa i rocklundaspåret. Besöka familjen i Dingtuna, klappa alva och gå på skogspromenad.

Men jag vet att det bara något jag vill ha nu, för att jag inte har det här. När jag väl är där kommer det vara kul i en vecka, sen kommer jag vilja åka tillbaka. Det ständiga problemet:

Cuando lo tienes, no lo quieres. Pero cuando no tienes, lo quieres.

Egentligen måste du ingenting

Ibland kan jag inte låta bli att tänka: vem hade jag varit om jag växt upp någon annanstans? Säg att jag vuxit upp på en ö, utan omvärlden, med endast min familj och kanske en vän: vem hade jag då varit? Jag vill inte säga att jag är materialistisk, men det är jag. Saker gör mig lycklig. TROR jag. För när jag väl har dem varar inte lyckan länge. Jag känner glädje när jag köper dem, jag känner glädje när jag tar hem dem och använder dem för första gången och gångerna därefter men efter ett tag, när det nya har blivit gammal, ger det mig inte samma glädje längre. Om jag inte vuxit upp i ett samhälle där man konsumerar så mycket som vi gör: hade jag varit lyckligare då? Om jag inte vuxit upp i ett samhälle där man måste ha saker för att vara någon: hade jag varit annorlunda då? Jag vet inte, men jag tror nog det. Varför har jag alla dessa krav på mig, krav som jag egentligen bara ger mig själv för jag tror att det är så det ska vara? Jag såg en bricka en gång med en bild på en hängmatta. På den brickan stod det: Egentligen måste du ingenting. För är det inte så? Egentligen måste du ingenting. Det enda nödvändiga för att fortsätta leva är vatten och mat, men utöver det finns det inga måsten och krav. Det är bara vi som placerar dem där. Jag skulle önska att jag vore modig och kunde bryta mig fri, ta mig loss och bara vara. Leva för dagen, utan krav på utbildning och jobb, åka runt, resa, se världen, träffa människor. Men än så länge gör den tanken mig rädd, att bara lämna allt och dra. För jag har fortfarande kvar känslan av att jag måste utbilda mig, skaffa jobb och familj och leva Svensson liv. Men tänk, tänk om jag kunde vara en sån som vågade, åkte iväg och levde mitt liv i en hängmatta i Thailand eller liknande. Medan vi alla tänker på detta så ta och lyssna på denna vackra låt med en text som behandlar ungefär samma tema.

Ett alldeles perfekt uppvaknande innan tentan! Är på precis rätt humör!

Man kan ju inte annat än älska byggarbetarna som står och borrar i typ betong halv åtta på morgonen så hela kvarteret skakar! =)

Översättning:
Älska = Hata
Kvarteret = vår lägenhet/mitt sovrum