Back to life

E-TYPE is back! Haha, det första som mötte mig när jag loggade in på spotify bland nyheterna. Blev så chockad så var tvungen att lyssna på direkten. Det är en lite moderna E-type vi får höra nu, lite mer elektrisk. Inte alls min stil, måste säga att jag föredrar nog de gamla hitsen mer. Men det kan bero på att de är förknippade med så många minnen.

Vad säger ni, E-types comeback: flipp eller flopp?

E-type - Back to life

Bra musik, på riktigt

Jag sitter hemma och pluggar. Ingen inspiration, men försöker vara kreativ ändå. Det går helt okej, men humöret är inte på topp. Då händer det. Spotifyradion väljer att spela Backstreet boys, as long as you love me. Leendet breddas, ögonen gnistrar och jag vill hoppa runt och sjunga med. Härliga 90-tal! Musiken får hela kroppen att minnas de bra åren. Kalla mig gammal, kalla mig knasig, men det här är tametusan bra musik, på riktigt.

En vän

Jag har en vän.
En sån där fantastisk vän.
En som man blir glad när man pratar med.
En som man kan äta glass och pannkakor med.
En som ger en kloka råd när man inte vet vad man ska göra.
En som lyser upp livet.





Jag försökte måla av henne idag. Med akvarell (jag kan inte måla med akvarell). Det blev inte lika fantastisk som hon är. Men jag visar upp den ändå.

Hon heter Therese och ska nu i vår springa Stockholm Maraton, trots att hon bröt bäckenbenet förra sommaren. Om inte det är en superkvinna så vet jag inte vad. Hon har både en webbsida om man vill vara med och skänka pengar till välgörande ändamål samt en träningsblogg inför loppet.

A pice of me

Jag hittade min "dagbok" från Barcelona (som jag konstant glömde att skriva i) idag när jag höll på att rensa bland alla mina papper och grejer. I september skrev jag en sak där som jag tyckte lät väldigt fint idag när jag läste det, och därför tänker jag nu skriva det här:

"00.00. Jag trodde jag skulle komma hem från Barcelona som en ny person. Som en som har koll, en som är säker på sig själv i livet.

Det är höst nu. Barcelona var länge sen. När jag läser igenom det jag skrev i början av denna bok kan jag konstatera att ja, jag är en ny person. Jag fascineras ständigt över hur man kan förändras så fort, hur åsikter kan skifta från dag till dag. Jag är annorlunda idag än mot hur jag var då. Jag är en sex månader äldre Ida. Men nej, jag har inte koll, jag är inte säker på mig själv i livet. Jag är knappt säker på nått. Jag vet inte hur framtiden ser ut, jag vet inte vad jag vill arbeta med, vet inte om jag är på rätt väg. Framtidsångesten har gjort att dödsrädslan kommit smygande in på mig de senaste dagarna. Jag vet inte vad som kommer hända. Tiden tickar. Jag träffar en ny kille och har absolut ingen aning om vad jag känner, jag överanalyserar det hela bara. Jag har noll koll.

Men något som slog mig när jag läste igenom det jag skrivit i denna bok är att för en stund så fann jag lyckan. Den fanns på en strand i Barcelona med solen i mina ögon, känslan av sanden mot mina fötter och ljudet av vågorna i mina öron. Den fanns där, och den fanns inom mig, den var inte beroende av någon.

Det är den känslan jag ska försöka finna igen. Finner jag den finner jag mig.

Jag vet inte hur, jag har ingen plan - men jag ska försöka."

Det tycker jag låter som ett bra nyårslöfte för 2011.