"I can't go back the way I came, don't know what lies ahead, I keep making the same mistakes again (and again). Where will this road end?"

Jag står vid ett vägskäl i livet. Alla val leder åt olika håll och jag vet inte vilken stig jag ska vandra på, om det ens är de stigarna som är menade för mig att vandra på.

Den ena stigen är den trygga leden, den jag verkligen vill vika av på och följa till slutet. Men jag tog en liten promenad på den förut och snubblade i början och gjorde mig illa, och vet därför inte om jag vågar ta den igen. Det är stigen som ser mest inbjudande ut, men det kanske är en illusion? Dessutom, även om en del av kroppen känner att jag borde ta mig över där jag snubblade förut, så säger en annan del nej. Vilken del ska jag lyssna på? Träden längst stigen ser så fruktansvärt fina och vackra ut ibland så det är svårt att veta..
Den andra stigen gick jag längs ett bra tag förut. Det var en mysig stig med fågelkvitter och solsken. Men det verkade som om solen var på väg att gå i moln så av rädsla för att det skulle bli regn och jag skulle bli genomblöt trampade jag sönder stigen där jag stod och sprang tillbaka. Det ångrar jag än idag. Nu finns det kanske en chans att laga stigen och göra den bättre men tänk om solen skrämmer bort mig igen?
Den tredje stigen är en helt ny led. Jag vet ingenting om den förutom att den verkar väldigt trevlig att promenera på, men räcker det med trevligt?

Borde jag kanske vika av helt från vägskälet och promenera ut i det okända?

"'Cause I got too much life running through my veins going to waste"..

Jag kan inte låta bli att förundras över hur många känslor det får plats i en människokropp. Man tycker att det borde ta stopp någon gång, men de olika känslorna fortsätter flöda över. Svävar uppe i det blå i ena sekunden och är nere och flämtar efter luft i nästa. En del av mig önskar att jag kunde hålla mig på en jämn nivå, så det finns ett konstant mellanläge som alltid ligger kvar där. Men samtidigt är jag tacksam över möjligheten att kunna känna så pass mycket. Det borde väl innebära att när jag väl blir sådär fantastiskt fenomenalt superb överlycklig så blir jag mer glad över det än de som ofta befinner sig på mellanplanet? Eller?

I hope so.

suprise!

Det är de små sakerna som triggar det hela. Saker jag inte trodde jag skulle reagera på, eller ens bry mig om. Men det gör jag - tydligen. Och det kom verkligen som en överraskning...