Jag kan inte låta bli att förundras över hur många känslor det får plats i en människokropp. Man tycker att det borde ta stopp någon gång, men de olika känslorna fortsätter flöda över. Svävar uppe i det blå i ena sekunden och är nere och flämtar efter luft i nästa. En del av mig önskar att jag kunde hålla mig på en jämn nivå, så det finns ett konstant mellanläge som alltid ligger kvar där. Men samtidigt är jag tacksam över möjligheten att kunna känna så pass mycket. Det borde väl innebära att när jag väl blir sådär fantastiskt fenomenalt superb överlycklig så blir jag mer glad över det än de som ofta befinner sig på mellanplanet? Eller?
I hope so.
1 kommentar:
Det klart det är så! Dessutom så är det ju av misstagen man lär sig, och känner man inget så inser man inte varför det var ett misstag i vissa fall. Så jag tror på din teori. =)
Skicka en kommentar