Impossible things to do with/on a longboard

Jag fick ett Youtube-klipp länkat till mig nyss och jag är helt fascinerad. Det är två killar som åker longboard - och jag visste inte ens att man kunde göra sådana där saker på en bräda! Ta och checka in klippet så förstår ni vad jag menar!

http://www.youtube.com/watch?v=JTzvd6VSYMU&feature=related

Det är fascinerande. Hur man kan vara så trött, och ändå inte gå och lägga sig. Att jag sitter här, en kvart innan tolv och tänker: Nej, men sova nu? När min kropp och mina ögon och hela jag skriker: JA! Kan man bli FÖR trött för att gå och lägga sig?

Esto es lo que me pregunto....

Vågar jag gå på en födelsedagsfest med bara spanjorer? När jag är bjuden av en kille jag pratat med i fem minuter en gång?

O r o

Jag har längtat hem.
Jag har saknat alla mina vänner där hemma.
Jag har funderat på att ta första bästa plan hem till Sverige.

Nu har jag bokat min flygresa hem.
Jag grät.
Och inte av glädje.

Helt plötsligt vill jag inte åka, jag vill inte hem. Jag är rädd för vad jag kommer möta, att vardagen kommer bli grå och tråkig igen. Hamna i situationer jag inte vill hamna i. Det är en månad kvar, och jag saknar redan Barcelona, trots att jag fortfarande är här. Det känns som om en del av mig gick sönder när jag klickade på köp, som om den del av mig jag fann här kommer stanna kvar. Jag vill vara hel, jag vill vara Idan, den glada Sverige Idan kombinerad med hon som haft det underbart i Spanien i fyra månader. Hur kombinerar jag det - i Västerås? Den lilla gråa staden som endast lever tre månader per år under sommaren?

Hoppet är det sista som överger än, och än så länge ligger det kvar i asken. Det finns hopp inför imorgon!

Och med plugg på stranden igår och idag vid Macba så mår även jag bättre. Solterapi är det som gäller!

Morriña. Jävligt mycket morriña..

Jag skriver en beskrivande text i textanalys just nu. Jag har valt att skriva om vårt gamla torp, Henrikslund. Jag försöker återskapa alla minnen därifrån, hur miljön är runtomkring, hur det låter, hur det känns... och jag kikade på bilder på Facebook på alla vänner där hemma... och jag har bara en sådan fruktansvärt stor hemlängtan nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara hem just nu. Vill bara krama om alla. Och med den förbannade vulkanen som sabbar alla flyg så är det ju inte säkert att Tessan kan komma i veckan och då tror jag seriöst att jag bryter ihop. Jag vill bara få en Therese kram som doftar Sverige.

Ena kortsidan av Henrikslund

Baksidan

Gamla dasset

FC Barcelona - Espanyol eller: Hur kan man hata något/några så mycket på grund av en sport?

ZLATAN! Nr 9. Ingen kickar fotboll som han!

Det handlar om fotboll.
Eller gör det det?
När 40 500 personer samlas för att hurra på ett lag. När nästan alla av dem är mer intresserade av att skrika hatlåtar till motståndarlaget, istället för att skrika glädjelåtar för sitt eget lag. När de istället för att kika på matchen som de betalt många euro för, är mer intresserade av att skrika genom en glasruta till fansen till det andra laget, de som faktiskt ser på matchen. Handlar det om fotboll då?

Jag och Dani var och såg på Derby i Barcelona igår tillsammans med två tjejer från min klass. FC Barcelona mot Espanyol, på Espanyols nya hemma arena: Estadi Cornélla-El Prat. Innan hade vi hört rykten om att inga Barca fans fick komma dit. Vi förstod att det var derby, att det var känsligt. Att man inte fick visa sin lojalitet till Barca öppet. Vi gick därför dit neutrala, utan något som antydde vilket lag vi hejade på. Tack och lov för det säger jag... Det första som mötte oss utanför arenan var en kravallstyrka, fullt munderade med skottsäkra västar och hjälmar. De springer i samlad trupp mot ett gäng supportrar som kastar flaskor och stora grenar mot dem. Överallt är det blått av Espanyol fan som skriker. Vi kändes oss små, vi kände oss rädda, vi kände oss i minoritet... Vi gick in i vår gate och ser att vi har blivit placerade i ett litet hörn i den stora arenan. Hela den resterande stadion är smockfull av spanjorer i blåa tröjor och halsdukar som skriker: "PUTA BARCA, PUTA BARCA!!!". Vilket är väldigt fult att skrika... När Barcas lag kommer in på plan buar hela arenan, när de läser upp vilka som spelar för deras lag buar alla igen. Vad hände med medmänsklighet, att respektera varandra? Det är två lag som båda kämpar. Kan man inte applådera av artighet? När Espanyols låt spelas märker man tydligt deras inställning då den värsta klacken håller upp en text: Ni är inte en rival, ni är fienden. Jag googlade lite innan matchen och som jag förstår så är denna match THE game för Espanyol. Barcas värsta fiende är Madrid, Espanyol betyder inte så mycket för dem. Men att det är ett känsligt ämne för de blåa förstod vi klart..

Sen började matchen. Spännande! Man märkte tydligt att allt detta stöd från sina egna supportrar (om man nu kan kalla det stöd... ) gjorde att Espanyol spelade bra. De ligger på fjortonde plats i ligan, Barca etta. Men det blev en mållös match då Barca antingen inte spelade så bra som de brukar, eller Espanyol spelade bättre. Jag tror Barcas tränare tänker inför Inter matchen i veckan.... När det var en halvtimme kvar ser vi det vi väntat på hela matchen: Zlatan värmer upp! YES! Vi skulle få se Zlatan spela! Det blev tyvärr bara åtta minuter med vår svensk på plan och han syntes inte så mycket, men det gav hopp att se honom på planen.

När matchen var slut släpptes alla ut. Alla förutom oss. Alla blåklädda gick ut, förutom de som tyckte det var roligare att stanna kvar några minuter extra för att skrika svordomar till oss. Vi är ju tydligen helt dumma i huvudet för att vi hejar på ett annat lag.. Först 40 minuter efter matchens slut fick vi också ge oss iväg, för att det inte skulle bli något bråk.

Jag tycker det är fascinerande. Att en sport kan väcka så mycket känslor. Jag förstår glädjen man känner över sitt lag, jag börjar känna det nu jag med (mest för att Zlatan spelar där, det vet jag. Men det känns lite som mitt lag nu). Men detta hat mot det andra laget.. Under matchens gång är det klart att man buar om någon av motståndarna fäller en i sitt eget lag, att man blir upprörd över matchens vändningar. Men innan och efter match? Att hata de som hejar på det andra laget? Nej, jag kommer nog aldrig förstå det..

Men det var en upplevelse utöver det vanliga, en match som säkerligen inte alla får se. Och hela stadion var täckt av poliser. Och detta är bara spekulationer, men jag skulle inte bli förvånad om Barcelona inte bara har fystester för sina ansökanden till poliskåren: utan även snyggtester. För varannan polis var het, HET. Jag tror det var en för stor chock för mitt huvud, det klarade inte av att vara omringad av så många snygga män i uniformer, så det gav mig huvudvärk. Men inte ens då fick man poliseskort hem till Raval! Vi kom dock hem helskinnade, och glada. 0 - 0 slutade matchen och det ska vi kanske vara tacksamma för, för jag vet inte hur Espanyols supportrar hade reagerat om vi hade vunnit...

Estadi Cornélla-El Prat, Barcelona. 40 500 pers.

Espanyol: "Denna känsla kan ni aldrig köpa"

Espanyol: "Ni är inte en rival, ni är fienden"

Det behövs många poliser för att hålla ordning på huliganer..

Idan - glad, trots att hon är i minoritet

Äventyr i Raval

Det var en bra dag. Vi hade firat Marias födelsedag med mysig morgonfika i solen och sedan legat på stranden och myst. Vi hade haft en rolig förfest här hemma, lite för mycket dricka, absintbar och sen Razzmatazz. Det var en bra dag helt enkelt. Sen kom morgonen när vi skulle hem. Klockan är kring halv sex och inte ens tomten är vaken... Tre trötta tjejer vandrar genom Raval, en barfota med skorna i hand, en som lider i tystnad bredvid i sina skor och den tredje, jag, som är för trött för att gå fortare. Då kommer det fram en man till mig och frågar vad klockan är på spanska. Jag inser att det inte är så bra att ta fram telefonen ut väskan mitt i natten framför en främmande karl, så jag svarar bara att det jag vet inte. Mannen kikar då konstigt på mig och säger ingenting. Det hela känns väldigt obehagligt, så jag tar tag i min väska och säger ännu en gång att jag vet inte vad klockan är. Då börjar han helt plötsligt rycka i min väska! Jag har den som alltid över huvudet så det är inte en väska som man bara kan rycka med sig. Nej, denna man rycker och rycker tills väskremmen går sönder! Sedan springer han. Dani tar sina högklockade skor och slänger på honom av ilska, men jag, jag blir så arg då jag är så trött på att detta har hänt så många gånger så jag kutar efter mannen! Jag kan inte springa egentligen, särskilt inte efter en hel utekväll när det enda jag vill är att gå och lägga mig, men ni skulle sett mig! Allt adrenalin som pumpade genom kroppen gav mig övernaturliga krafter, jag var som Usain Bolt, jag var superwoman! Fram över grusplanen flög jag, mannen kom fram till en trappa och började springa upp för den då han inser: Shit, det är någon efter mig! Detta var nog inte något han hade räknat med så han hoppar över räcket ner till grusplanen igen. Men då hamnar han helt plötsligt emellan en ilsken Daniela och Camilla och mig. Han slänger då väskan upp till ett gäng killar som står och hänger uppe vid trappan. "Nu är det kört", tänker superwoman. "Nu tar de väskan och springer". Men jag sprang upp och den låg kvar! Killarna sa bara något i stil med: "Han är dum i huvudet". Jo tack, det märkte vi! Efter att ha skrikit alla svordomar vi kan på spanska till honom traskade superkvinnorna vidare genom natten, mot nya äventyr...

True story.
Jag tror att om du ställer mig på en 100 m löpbana och arrangerar så att en man kommer och rycker min väska, ja, då sätter jag nog nytt världsrekord i löpning. Trust me.

(Fast här ska nog införskaffas lite försvarssprayer. Och börjas ta taxi hem)

A veces nunca quiero regresar a Suecia

Sammanträffanden

Alexandra har fått mig att gå med en internetdejting site. Himla intressant och roligt faktiskt! Jag hade inte tänkt skicka några egna brev utan bara ta emot söta brev från främlingar, le lite granna och sen inte svara. Bara tacka och ta emot. Men idag hittade jag en kille som verkade intressant så jag tänkte why not? Han gillar att skata och att resa så skrev att om det är hans intressen så borde han ju ta sig till barcelona! Han svarade och fick min msn och så började vi snacka. Och sen insåg jag hur liten världen är än en gång..

Först visar det sig att killen har bott i Barcelona i tre månader förra vintern. Sen att han dessutom bodde på en gata som ligger kanske två minuter ifrån där jag bor nu!

Lite senare kommer vi in på vad han gör nuförtiden och han säger att han har massa planer, kanske blir utomlands till ett jobb han jobbat på förut. Vad är det för jobb frågar jag? Pizzabagare svarar han - och vi står just och gör pizza!!

Sen frågar jag vart han bor, var det stockholm? Nej, för tillfället bor han utanför stockholm, vet jag vad strängnäs är för ett ställe? Skoja inte säger jag, mina föräldrar kommer ifrån åkers styckebruk så vi har varit där massa gånger! Skoja inte, svarar han - jag är ju i Åker nu!

Ain't it a small world, or what?

Hur man kombinerar två världar

Hur kombinerar jag dessa två element, vacker natur och dator?

Det stora problemet med studier som kräver dator brukar vara att jag måste vara inomhus för att kunna genomföra dem. Ute ser jag inte min skärm och det finns alldeles för många distraherande moment som förstör min koncentration. Men genom att sitta inne hela dagarna missar jag ju all fin natur som finns utomhus!

Ja, det är väl bara att välja, plugg eller utomhus, kanske ni tänker nu?

FEL!
Jag har nu kommit på lösningen på detta problem som kommer hjälpa mig framöver. Allt som krävs är en dator, en internetanslutning och ett spotifykonto.

1. Sätt på datorn.
2. Ta fram allt skolmaterial du behöver.
3. Starta spotify.
4. Sök efter t.ex. rainforest, ocean, meditation, alla typ av naturljud du tycker om.
5. Tryck på play.
6. Plugga och njut av de vackra naturljuden!

Och ifall du känner att du inte riktigt får in den äkta känslan av natur, blunda i några sekunder och se till att fönstret är öppet så du får sol och friskluft på en och samma gång!

"If you're a bird I'm a bird"

Ibland spelar det ingen roll.

Att jag är i Barcelona. Att jag har underbara vänner. Att jag kan ta morgonpromenader ner till stranden. Att jag kan äta tapas när helst jag vill. Att jag blir helt lugn i kroppen bara genom att höra vågskvalpen. Att solen skiner och det är så varmt och skönt så det värmer ända in till själen.

Ibland gråter man ändå.

Men vet ni vad? Det får man göra. Det känns bra.

Montserrat

Le love

Jag följer inte så många bloggar. De jag brukar läsa varje gång jag går in på Internet är mina vänners plus två till tre till. Okej, det kanske blir en del ändå men jag vill bara än en gång rekomendera om den blogg som gör mig glad varje gång jag besöker den. Den handlar om kärlek, all typ av kärlek, lyckliga historier, olyckliga historier... Och nästan varje gång blir jag berörd på ett eller annat sätt. Den heter Le Love och länken finner ni här nere. Besök den!

Le Love

(i och med att sidan är på engelska tror jag inte deras Le är samma som svenskans. Men jag får ett leende på läpparna bara genom att läsa titeln i alla fall)