Jag ställde mig på vågen i helgen och den har ALDRIG visat så mkt. Bestämde för att ta tag i mig själv och börja träna på riktigt och äta nyttigt. Som delmål satte jag att lyckas med detta fram till jul. Det skulle innebära tio dagar utan godis, utan läsk, utan snabbmat och med träning någorlunda regelbundet.
Det har nu gått två och en halv dag. Igår satt T med mig på lunchen och åt kebab, jag dregglade. Igårkväll var jag hemma hos S och han ställde fram riskakor och popcorn och sa ÄT! Jag grät inombords.. Just nu ligger det två mazariner framför mig. De lockar, de ropar, de vill bli ätna.
Och när jag är lite nere på grund av diverse anledningar, just nu skolan, över att jag inte förstår, att jag inte kan, att jag inte kan göra nån nytta... då vill jag äta. För att ha ngt att göra? För att det är ngt jag kan? I dont know. Men då vill jag trösta mig själv med nå gott....
MEN! De där jäkla mazarinerna ska inte vinna över mig! Jag är stark, jag är en ny människa, jag kan jag vill - jag VÅGAR säga ifrån. Nej tack mazariner, ni må vara fruktansvärt goda men inte idag, inte nu, inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar