Jag har en skoluppgift som ska in på måndag. I flera veckor har jag i princip inte gjort någonting med den. Den hånade mig. Den olästa boken låg på köksbordet och skrattade åt mig varje morgon. Den verkade riktigt njuta åt min förlorade motivation, den flinade åt mig och sjöng elaka ramsor i takt med att jag tänkte: "Det här kommer ju aldrig att gå, inte en chans att jag hinner".
Sen i början av denna vecka bestämde jag mig att jag ska minsann ge den där uppgiften på moppo! Vad fan tror den att den är egentligen? Hur svårt kan det va att få ner den på jorden? Så jag började arbeta. Jag satt uppe till tolv på nätterna och skrev kod. Jag läste boken som helt plötsligt satte skrattet i halsen. Den blev rädd. Den tänkte: "Men vad är detta? Läser hon mig? Kommer hon... klara det?" Helt plötsligt var det jag som var kung i lägenheten, och varken uppgiften eller boken hade något att säga till om.
Jag körde över dem totalt.
Jag utplånade dem.
Den elaka, flinande, förbannade uppgiften.
Så totalt jävla ägd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar