"When I was young, it seemed that life was so wonderful"

Jag undrar vart det gick fel för mig egentligen. Ni vet, när man var riktigt liten var livet en dans på rosor, om man inte var sjuk förstås. Men annars, det var lek och kompisar och mellanmål och pulkaåkning och barbiedockor och söta små klänningar och på vintern var det alltid massa snö och på sommaren sken solen hela tiden... Varför är det inte så nu? När ändrades det?

Jag vet att jag inte borde göra vissa saker. Men det är svårt att sluta när en liten del av mig fortfarande vill. Frågan är varför jag vill det för? Och svaret på det vet jag nog allt för väl och det är en av de stora svagheterna jag har. Det jag inte har lyckats lista ut än när det blev så. Helt plötsligt insåg jag att det var så det var, men när det skedde har jag ingen aning. Det är något jag behöver arbeta med, men jag vet inte hur. Har funderat på att prata med kurator eller någon, men jag är så dålig på att ta tag i saker och ting. Och därför står jag här idag, mer förvirrad än någonsin. Men samtidigt, konstigt nog, så känns saker och ting bra. Och där ligger väl ännu en svaghet, om jag tar tag i detta, då kanske jag inte får uppleva "lyckan" det ger mig?

Blomkransar till midsommar, springa utomhus i nattlinne, plocka smultron och trä på grässtrån, ligga på gräsmattan och titta upp på molnen, springa i vattenspridaren, fånga krabbor, leka röda vita rosen, göra snöänglar och ljuslyktor, ha snöbollskrig.. allt detta utan massa funderingar. Är det förbannelsen som ligger över oss vuxna - vi tänker för mkt?

"When I was young, it seemed that life was so wonderful,
a miracle, oh it was beautiful, magical.
And all the birds in the trees, well they’d be singing so
happily, joyfully, playfully watching me.
But then they send me away to teach me how to be sensible,
logical, responsible, practical.
And they showed me a world where I could be so dependable,
clinical, intellectual, cynical.
There are times when all the world’s asleep,
the questions run too deep for such a simple man.
Won’t you please, please tell me what we’ve learned
I know it sounds absurd but please tell me who I am.
Now watch what you say or they’ll be calling you a radical,
liberal, fanatical, criminal.
Won’t you sign up your name, we’d like to feel you’re
acceptable, respectable, presentable, a vegetable!
At night, when all the world’s asleep,
the questions run so deep for such a simple man.
Won’t you please, please tell me what we’ve learned
I know it sounds absurd but please tell me who I am."

(Supertramp - the logical song)