Odödliga dikter som skulle väcka folks frusna själar till liv

Tänk om jag kunde skriva poesi. Då skulle jag skriva odödlig dikter som skulle väcka folks frusna själar till liv, ge dem hopp i livet, göra en skillnad.Jag skulle skriva sådana vackra dikter, med meningar som börjar på och för att skapa den rätta känslan, jag skulle rimma. Inte katt med hatt, utan djupa ord såsom dimma och glimma och kanske till och med melankolisk med mongolisk. Och jag skulle skapa dikter som beskrev bubblande känslor, fjärilar som fladdrade i magen. Som kunde beskriva de djupaste av alla djupa känslor, den sorgligaste av alla sorgliga händelser. Händer skulle hållas, kyssar skulle utbytas och jag skulle skriva rader så som Laleh: jag älskar dig så högt så du hör och det är så.Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tänk om jag kunde skriva poesi.

"Jag är en blåval, jag kan ta dig härifrån
Från din öde ö, från dina papper och pennor
Du är en förlorare, men du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung att bära på

För vad ska det bli av dig?
Vad ska det bli av dig, hej
Ja, vad ska det bli av mig?"

/Laleh