Jag fick en uppenbarelse, en insikt lika klar som himlen en underbar sommardag, igår när jag låg och försökte sova:
Ni vet den där killen i alla filmer, han som aldrig får någonting, han som är den ständiga vännen men aldrig pojkvännen? Jag är han, fast tjej. Jag pratar med killar, har det trevligt, ibland kanske det händer något mer men det slutar alltid med vänskap. De flesta av mina killkompisar har jag nog haft något mer eller mindre intresse för i början men det har sedan övergått till endast vänskap, as usual. Vilket jag ibland ser som positivt för - "Tjejer kommer och går, men vänner består" - och jag är glad att jag får behålla mina killkompisar through sickness and in health. Men efter tillräckligt många gånger av att vara vännen börjar jag tröttna. Och igår slog det mig helt plötsligt varför det blir så.
Jag är mig själv.
Det är sant, that's why! Det låter helt ologiskt tänker ni nu nog, man ska ju alltid vara sig själv, varför skulle killarna endast se dig som vän på grund av detta? Jo, nu ska jag förklara teorin jag grundade i ett halvvaket/halvsovande tillstånd inatt.
Jag är mig själv, hela tiden. Jag vet inte hur man raggar, hur man "ska" bete sig - så jag har alltid kört på att vara mig, att prata, vara glad, trevlig och social. Och när jag träffar en kille som jag finner intressant, som är lätt att prata med, som får mig att känna mig bekväm, att verkligen kunna vara mig själv utan att känna mig illa till mods - då blir jag lite intresserad av honom. En kille som är söt, trevlig, rolig och lätt och prata med - vem blir inte det! Men låt mig nu presentera fallet från andra hållet. En kille kommer till en fest. Han ser en tjej. Kanske tycker hon är lite söt. De börjar prata, tjejen är väldigt lätt att prata med, han slappnar av mer och mer, desamma gör hon. MEN! Detta är det viktiga i denna teori: Istället för att som tjejen bli mer och mer intresserad i detta sammanhang händer detta: Killen slappnar av mer och mer... och tillslut ser han inte tjejen som en tjej, utan som en person. Hon är så avslappnande, så chill, så lätt att prata med att det blir som att hänga med en i gänget. En skön person, inte en söt spännande tjej. Och woila, helt plötsligt blev tjejen placerad i vännerfacket.
Fuck. Crap. Damn it.
Ni som har lyckats gå runt detta, ni som inte placeras i vännerfacket utan i det efterlängtade flickvänsfacket - hur gör ni? Hur spelar man spelet? Och vem ska man egentligen vara, sig själv i en modifierad version? Hur?
2 kommentarer:
Eeeelller så fortsätter du som du gör, så kommer du upptäcka att du har det mycket lättare och bättre än en massa andra människor om några år.
Tänk efter lite, det är mest sorgliga människor som "raggar" när de är över 30. Andra människor träffar någon de trivs väldigt bra med och om det visar sig vara rätt så bara fungerar det - just eftersom båda är sig själva och har så lätt att umgås.
Så även om det inte blir något tokraggande på fester eller på krogen så tjänar du alltid mest på att vara som du är.
Å dessutom så måste du ju hålla med om att det skulle kunna vara så mycket värre än att vara en hypertrevlig Ida.. ;-)
Kram på dig! (PS: Konstig engelska du använde i det här inlägget. DS.)
haha ja jag visste liksom vad jag ville säga och orkade inte hålla på o krångla med att försöka formulera mig på riktig engelska så tog en lite svensk variant av det hela...;)
Skicka en kommentar