Ibland kan jag inte låta bli att tänka: vem hade jag varit om jag växt upp någon annanstans? Säg att jag vuxit upp på en ö, utan omvärlden, med endast min familj och kanske en vän: vem hade jag då varit? Jag vill inte säga att jag är materialistisk, men det är jag. Saker gör mig lycklig. TROR jag. För när jag väl har dem varar inte lyckan länge. Jag känner glädje när jag köper dem, jag känner glädje när jag tar hem dem och använder dem för första gången och gångerna därefter men efter ett tag, när det nya har blivit gammal, ger det mig inte samma glädje längre. Om jag inte vuxit upp i ett samhälle där man konsumerar så mycket som vi gör: hade jag varit lyckligare då? Om jag inte vuxit upp i ett samhälle där man måste ha saker för att vara någon: hade jag varit annorlunda då? Jag vet inte, men jag tror nog det. Varför har jag alla dessa krav på mig, krav som jag egentligen bara ger mig själv för jag tror att det är så det ska vara? Jag såg en bricka en gång med en bild på en hängmatta. På den brickan stod det: Egentligen måste du ingenting. För är det inte så? Egentligen måste du ingenting. Det enda nödvändiga för att fortsätta leva är vatten och mat, men utöver det finns det inga måsten och krav. Det är bara vi som placerar dem där. Jag skulle önska att jag vore modig och kunde bryta mig fri, ta mig loss och bara vara. Leva för dagen, utan krav på utbildning och jobb, åka runt, resa, se världen, träffa människor. Men än så länge gör den tanken mig rädd, att bara lämna allt och dra. För jag har fortfarande kvar känslan av att jag måste utbilda mig, skaffa jobb och familj och leva Svensson liv. Men tänk, tänk om jag kunde vara en sån som vågade, åkte iväg och levde mitt liv i en hängmatta i Thailand eller liknande. Medan vi alla tänker på detta så ta och lyssna på denna vackra låt med en text som behandlar ungefär samma tema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar